The peach. That’s what happened!

I tisdags fick jag ett samtal från min kära mor; gammelhunden hade blivit sjuk. Så sjuk att han till och med bajsat inne, som en slags kulminering på den dåliga magen han haft en längre tid. Och under ett veterinärbesök konstaterades med röntgen att det minsann låg något stort och runt i hans magsäck.
Det pratades cancer och mamma var lika förtvivlad som jag; skulle en 12-årig hund going on 13 klara av en så pass allvarlig operation? Och om det visade sig att det var elakartad cancer, vad skulle hända då?
Nej, det var minsann dags att komma hem. Sagt och gjort, en operation bokades in följande måndag och jag bokade en sista-minuten Ungdom-biljett hem.
Därav den dåliga uppdateringen; mina föräldrar har rätt dåligt internet hos sig och det var en aktiv vecka hos dem så det blev inget bloggande gjort.

Väl hemma så upptäckte jag att bror bestämt sig för att ge våra föräldrar en digital systemkamera – låter nästan för bra för att vara sant!
Bilden ovanför är dock tagen med min egen, plötsligt mesiga, digitalkamera.
Väldigt mycket äpplen blev det i alla fall under den gångna veckan; föräldrarna hade tagit halva trädet till ett musteri.

Gammelhunden verkade dock rätt pigg, så fort han kunde försökte han smita ut i trädgården för att leta plommon. Eller nedfallna äpplen, och ibland försökte han sig på en hallonbuske. Gammelhunden hade belagts med utegångsförbud utan koppel, mest för att hans mage blev så dålig av all fallfrukt.

Det letades svamp också, allt med 1 eller 2 hundar i släptåg; jag fastnade graciöst i ett tun, ett slags staket gjort av ene för er som inte vet, allt i jakten på fjällskivlingar.
2 timmar och lika många kassar blev det i skogen när vi letade trattkantareller. Elvis P tyckte att det hela var oerhört roligt, inget lingonris var för högt och inga tallbarr för många för hans vilda framfart!
Elvis P är en “shia-hua” som det kallas i vår familj… en rävliknande liten sak som ligger näst högst i rangordning efter katten och vars namn betyder antingen död, legendarisk popidol eller elektronisk köksmaskin. Bara att välja.

Så infann sig alltså den stora Måndagen. Vi körde gammelhunden till veterinären.
Inte roligt alls. Vi försökte bete oss så normalt som möjligt, allt för att inte göra honom orolig. Inga storböl och inga hysteriska sammanbrott, vi hoppades ju fortfarande att det skulle vara en godartad tumör som gick att ta bort.
Sedan åkte vi hem och väntade vid telefonen.

Två timmar senare kom samtalet. Gammelhunden hade klarat operationen bra, men det var inte en cancertumör som hade avlägsnats.
Utan det var en persikokärna. Hundjäkeln hade fått upp sopluckan och käkat upp en persikokärna, som sedan fastnat i magen – därav hans numera dåliga mage som han dessutom fått dyrt specialfoder för.
När vi hämtade honom ett par timmar senare, yrvaken och mörbultad, kunde vi konstatera att han snabbt ökat i värde; förutom hundfodret så hade vi nästan övertrasserat Agrias gräns för vad de är villiga att betala ut på ett år.

Och jag tog nästa plan tillbaka till Stockholm.

Summary: my mother called and told me our Big Doggy had gotten sick – he’d even pooed inside the house! The vet x-rayed him and the scan had shown something big and round in Big Doggy’s stomach. I mean, these talks about cancer are seriously frightening – and would our old Big Doggy survive such a severe operation? Because there were no other options in our minds!
So I packed my bags overnight and took first plane back home.

The pic with the apple is from our tree. Our parents made fresh apple juice from half the fruits and Big Doggy tried to steal the other half everytime we left the door open. So we couldn’t let him out of our sight.
I spent the rest of the week playing with the dog and looking for mushrooms – we have really delicious mushrooms at our place! We spent like 2 hours in the woods, just the family and a couple of plastic(!) bags, ended up walking in a big round-about since me and my brother insisted on going in that direction – I’m starting to believe that Koreans worldwide has no sense of direction, adopted or not.

When the big day came, we were so nervous, and almost cried on our way back home after we dropped of the dog. And then we just sat around waiting for the call.
Turns out, the operation was a success! But what they’d found wasn’t cancer – but a big peach stone! Y’know, the giant seed in the peach?
Old doggy who loves fruit, usually tries to get into our specially-made trash bin (specially made because of him!) and one day he’d eaten one of those peaches.
And that’s why his stomach had turned worse – a stomach for which we had bought expensive special fodder!
We picked up the groggy dog a couple of hours later, luckily he’s got an insurance because we almost overdrew the amount for this year.

Advertisements

2 thoughts on “The peach. That’s what happened!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s