Pohang winter stories

Bilderna från Pohang. Jag kommer av oklar anledning att hoppa mellan olika tempus.

Min lillebror.

Önskebrunn i ett litet tempel.

Alla tempel med lite självrespekt har en stor klocka som turister kan fotografera sig framför.

Det syns inte på den här bilden, men berget var riktigt imponerande faktiskt. Jag fick väldigt många frågor under dagen, oftast “finns det här också i Sverige”-frågor. Ungefär som om vi svenskar skulle peka på exempelvis våra norrländska vindpinade slätter och fråga japanska/koreanska turister om de också har sådana. Och de japanska/koreanska turisterna skulle tycka att vi var rätt korkade eftersom japan/korea är ett bergigt örike/en bergig halvö och därför inte har några vindpinade norrländska slätter. Frågan är ju förstås varför japanska/koreanska turister skulle åka till norrland?

Den lustigaste frågan jag fått är om vi har potatis i Sverige. Efter Sydamerikanerna så uppfann ju svenskarna potatis, är inte det ett välkänt fenomen? Potatis, Ikea och Abba liksom.

Min systerson är rejält påbyltad i kylan, det var ju bra… hoppas han ser var han går också, fast det kanske är därför han går så långsamt?

Templet låg bredvid en sjö. Om ni undrar varför jag lutar mig framåt, så är det ett koreanskt foto-fenomen. Ungefär som V-tecknet men bara tjejer gör det eftersom de tror att de ser söta ut. Jag tycker att det ser ut som att jag har ont i magen istället men koreanerna verkar ju gilla det…

Och så här ska ni inte göra. Jag ångrar verkligen att jag gjorde det där.
(To my English-speaking readers: DO NOT TRY THIS!!!)

Jag hittade en kattfamilj. En bekant till mig har hittat en kattunge här i Korea som hon tar hand som, eftersom hon ändå ska vara här i minst 5 år.

Sedan gjorde vi en utflykt till havet. Pohang ligger ju vid havet så det var rätt enkelt gjort. Jag plockade snäckor vilket är en barndomshobby, uppväxt vid havet som jag är. Min syster anser däremot att snäckor är skräp och senare när jag skulle tvätta dem i handfatet så ropade hon att “Nej, papperskorgen är här!” och pekade på hinken de förvarar vid ytterdörren/vardagsrummet eftersom jag förut brukade slänga saker i papperskorgen i badrummet istället för i den för mig mystiska färgglada hinken i vardagsrummet/skoavdelningen vid ytterdörren. Hej kulturkrock x2.

Något jätteroligt hände; Vi går ner till sandstranden och jag plockar ett par snäckor. Min lille systerson är hur påbyltad som helst, han har två par byxor, tröjor, halsduk, mössa, jacka, vantar – och Hannibal Lecter-masken. Allt för att skydda honom mot kylan, för i Korea är det tydligen hälsofarligt för små barn att gå ut när det är för kallt, enligt mina systrar. Fast det är kallare i Sverige just nu, och där slänger skolfröknar glatt ut sina elever i kylan oavsett väder. Men i alla fall så kan den stackars ungen knappt röra sig, för han har dessutom en rätt rejäl bebis-kagge också som resultat av sitt 24/7-ätande.
Och så händer det otroliga: ungen hittar något på marken, böjer sig långsamt och ovigt fram för att ta det – och tippar helt enkelt över, med ansiktet först i sanden utan att kunna ta emot med händerna och ligger sedan där eftersom han inte kan komma upp. Fy tusan vad jag kunde ha skrattat, hade jag kunnat så hade jag tagit en bild eller ännu bättre, filmat det. Men eftersom min syster trodde att ungen slagit ihjäl sig av 10-centimetersfallet så fick jag låtsas att jag också tyckte att det var förfärligt – men innerst inne asgarvade jag.
Han grät inte eller så, men tydligen så tycker vissa koreaner att smuts (läs: våt sand) är minst lika livsfarligt som en viss influensa som härjar.

Kolla en sådan liten tjockis! Våldsam är han också, och säger man till honom att sluta så vrålar han järnet. Seriöst, den rösten skulle kunna spräcka glas. Ibland när han gör farliga saker försöker jag hindra honom, bara för att få otacksamhet tillbaka. Men ibland älskar han mig villkorslöst och gillar  att dregla på mig, så länge jag inte försöker hindra honom när han håller på att göra något dumt.

Min systerson är inte korkad eller så; det är bara det att han faktiskt inte är äldre än 1,5 år trots att han ser mycket äldre ut på bilderna. Anledningen är att min syster matar honom 24/7 och då får han dessutom äta så mycket han vill. Hon påstår att alla bebisar har bebishull. Ja, svarade jag och hennes barndomskompis som också var närvarande, men påpekade att i det här fallet är det frågan om lite mer än bara “hull”.

Det här är min systers kompis dotter. Hon är 5 år och hennes huvud är mindre än min systersons. Och hon är smalare. Vi hade jätteroligt åt det här, för efter min systers ursäkt om “babyhull” så gick hon på toaletten och då passade vi på att rada upp ungarna och ta ett par bilder. Bildserien kallades sedan för “Grisen och prinsessan”.

Det här landet är riktigt vackert. Bilden togs när jag åkte hem, genom tågfönstret så kvalitén är inte den bästa. Men…Helt plötsligt så ploppar det upp ett dussin med 20-våningshus mitt i alltihopa. Helt random liksom, men jag antar att det är nåt i stil men att bönderna i bondebyarna har tröttnat på att bo i små hus och hellre bor i lägenheter.

Sist men inte minst: Koreananer vet hur man blingar järnet på jul. Noll svensk julkänsla men 110% amerikanskt julbling.

Advertisements

2 thoughts on “Pohang winter stories

  1. Susanne says:

    Japaner älskar ishotellet och Norrland. Koreaner kanske bara frågar så för att man ska säga ooohneeej så fina berg har vi inte i Sverige:)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s