Telefonsamtal

Mamman ringer upp. Förstår kanske 1% av vad hon säger, resten är en snabb ström av tandlös koreanska i kombination med okänd dialekt och sprakande mobiltelefon. Överväldigande.

Lillebror tar över luren, jag berättar att jag åker till Pohang imorgon. Han svarar att han kommer på fredag. Påstår att min koreanska har blivit bättre, skrattar och säger att han inser att han måste plugga mer. Han också.
Jag håller telefonluren så hårt att den knakar när jag trycker den mot örat för att försöka höra bättre, höra mer. Jag vill ha mer.
“I’m a soldier. You… know soldier?”

Den röda tråden i syskonskaran är att de på något sätt lyckats snappa upp enkla språkfraser, våra systrar suger åt sig engelska som tvättsvampar. Vi är giriga, språkgiriga helt enkelt. Det är jag tacksam för. Själv avslutar han samtalet med en massa japanska fraser, jag uppfattar arigatou. Och sedan “Vi ses på fredag, vi hörs då”.

Två saker: jag vill ha mer. Jag vill höra mer, lära mig mer, känna att jag växer och just nu ångrar jag inte att jag valde en termin här.

Jag saknar min bror i Sverige. Förmodligen mer än vad han saknar mig, men det blir så uppenbart när jag pratar med min lillebror.
Hade jag haft en storebror här i Korea, och vetat om det, så hade jag kanske aldrig sökt rötter. Jag behöver bara en storebror.

Advertisements

One thought on “Telefonsamtal

  1. Susanne says:

    Jag saknar dig men å andra sidan lär vi inte ses ens om du kommer till Sverige. Nu hoppas jag jättemycket på ett jobb på en spansk organisation och då blir hemresorna till Barcelona. Håll tummarna. Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s