Telefonsamtal

Mamman ringer upp. Förstår kanske 1% av vad hon säger, resten är en snabb ström av tandlös koreanska i kombination med okänd dialekt och sprakande mobiltelefon. Överväldigande.

Lillebror tar över luren, jag berättar att jag åker till Pohang imorgon. Han svarar att han kommer på fredag. Påstår att min koreanska har blivit bättre, skrattar och säger att han inser att han måste plugga mer. Han också.
Jag håller telefonluren så hårt att den knakar när jag trycker den mot örat för att försöka höra bättre, höra mer. Jag vill ha mer.
“I’m a soldier. You… know soldier?”

Den röda tråden i syskonskaran är att de på något sätt lyckats snappa upp enkla språkfraser, våra systrar suger åt sig engelska som tvättsvampar. Vi är giriga, språkgiriga helt enkelt. Det är jag tacksam för. Själv avslutar han samtalet med en massa japanska fraser, jag uppfattar arigatou. Och sedan “Vi ses på fredag, vi hörs då”.

Två saker: jag vill ha mer. Jag vill höra mer, lära mig mer, känna att jag växer och just nu ångrar jag inte att jag valde en termin här.

Jag saknar min bror i Sverige. Förmodligen mer än vad han saknar mig, men det blir så uppenbart när jag pratar med min lillebror.
Hade jag haft en storebror här i Korea, och vetat om det, så hade jag kanske aldrig sökt rötter. Jag behöver bara en storebror.

German chocolate

Someone left tangerines and chocolate on my refridgerator-shelf. Old tangerines.
The chocolate was in German so I suppose it was the German girl’s before she moved out. Chances are they are poisoned though (no I didn’t like her, how could you tell?) but I took the risk. It’s been over a day since my “Thanks for the food but put it on your own shelf or I will it it up”-note on the board.

The chocolate was good and Rättvisemärkt (German-style) but who buys 35%ish chocolate? What’s the use of buying healthy chocolate anyway?

And I caught a cold. Luckily, I bought one of those disposable masks! It make you look like Hannibal Lecter. But the reason I bought the mask is because of my one of my sisters – some Koreans believe that the masks will give protection against flus and colds instead of protecting others from the wearer’s disease. My sister wears her mask whenever she goes outside. I hope she remember to wash her hands too.
Anyway since the mask is designed to protect other people from a sick idiot’s sneezing right out into the open, if the flu is air-borne it will still be able to creep inside the not-so-tiny gaps between the mask and the chin.

There are supposed to be good masks out there which filters the air and stuff. Maybe something for people with allegens, like cat-lovers?

Japanese wearing masks/cosplaying as Hannibal Lecter. I think this is the first time a Japanese has appeared on this blog.

Two nights out

If anyone wants a picture (of you) taken down just tell me.
And I’m going to Pohang on Thursday since we have no school on Friday. First KTX to Dong-daegu station and then a slower train to Pohang. The trip will take me about 5-6 hours I think. I’ll bring the camera.

And my sister want me to buy a mask and wear it outside. I don’t know if wearing it will protect me from other non mask-wearing people’s diseases but I doubt it – heck, I’m not even sure if it protects the healthy people from disease-spreading mask-wearing people’s diseases!

—

The first set of pictures are from some classmates went to dinner, karaoke and then to Hongdê.

So in Hongdê went to this place: the “Ho bar III”. I’ve counted to around eight “Ho bars” so far and I still haven’t gotten used to the name yet.

Koreans like to order in fruit plates when they go out, and so did we. Usually you buy a “set” with x drinks and a fruit plate size y pretty cheaply.
There were a couple of non-Korean (ugly) guys (middle-aged men) who were trying to hit on Korean girls more than 10 years younger. Then there were a group of non-Korean guys who were just plain ugly. I’m sure they’re really nice and all deep inside but a meat market might not be the place to go to for a guy who wants a pretty girl but haven’t got the looks. All the guys were stood up.

It didn’t bother me at all that they were white; but it did bother me that they were white guys hanging out together. Which probably equals them never hanging out Koreans so why were they trying to get a Korean girl?

White guy: Hi…
Korean girl: No.
White guy: Do you speak English?
Korean girl: No.

—

The reason why Korean subways are so clean is because the ajummas, old ladies, have very strange hobbies. Or is it because they don’t receive enough retirement pension?

—

Night two was same place, different time. Alex knew some B-boys and a B-girl. I almost ended one guy’s B-boy career while we were grilling the samgyopsal-meat. Sizzling fat right into his eye – ouch! I’ll never handle the meat again.

We met up with some other nice folks and then went to a couple of clubs. And to some place called “Nabi” (Butterfly) where the floors were strange, the roof was low and we weren’t allowed to wear shoes. We also had the place to ourselves.
People were adoptees, Swedes, Korean and/or kyopos (emigrant 1st-or 2nd generation Koreans). It was hard to know who was what since most of us had a Korean-Asian face.

Alex and Brian

Chino Kwon Hyup Lee

Kimchi pajôn also called “kimchi potato pancake”. It was breakfast

Other people, also eating breakfast

7 hours later: Second breakfast. When I was a kid my mum used to grill hot-dogs in the oven together with these fries. Simple and tasty, but not as cool-looking as this thing. I felt a bit ill after more than half of it though; never buy Korean mystery-meat off the street!

Yaz took us to Itêwon and some waffles. The Turkish girl thought I was Korean and greeted me with a bow (“Is this how they do it in Turkey? Oh well…”) and didn’t notice I wasn’t Korean until the waiter tried to explain something to us and none of us understood him.

Da-da-dadda-da-da-dada WAFFLES!

Svar på fråga: resa Seoul – Pusan

Eller hur det nu ska stavas. Ni som är mer erfarna när det gäller resor så långt söderut för gärna kommentera (Pudding).
Tack för kommentaren Nina!

Det lättaste och bekvämaste sättet är helt klart att åka tåg, dessutom är tåg ungefär så roligt som det kan bli att åka färdmedel i Korea; att åka taxi är en utmaning (för livet om inte annat) eftersom taxichaufförerna gärna kör som galningar, och busschaufförerna är helt enkelt taxichaufförer med rejäla penisförlängare.
Åker man KTX, som är det snabbaste tåget, tar resan ca 3 timmar och kostar 51,200 KRW per biljett för en plats i “standardklass” enligt Korail. Man kan också åka tåg med Maeul-klass som stannar oftare vilket gör att resan tar längre tid men den blir inte nödvändigtvis så pass billigt att det blir värt den extra tiden.

Ett annat alternativ är att åka buss. Men varför åka buss när man kan åka tåg?
Fördelarna med tåg är att de är mer eller mindre rena, har toaletter om man blir nödig eller åksjuk och dessutom kan man köpa mat ombord. Och kolla på snygga tågvärdinnor; tågvärdarna brukar oftast vara gamla gubbar.
Men den största fördelen vore nog att man kan boka biljetten på internet via den engelskspråkiga hemsidan. Jag har själv aldrig gjort det men kikat in på hemsidan då och då för att kolla priser och tider till olika platser jag vill åka till.

Fler tips på saker man kan göra i Pusan: Lees Korea blog handlar om en adopterad kille från Australien som bott och arbetat som engelskalärare i Pusan tills rätt nyligen, då han flyttade till Seoul för att börja studera.

Så lycka till med resan, och fler frågor mottages tacksamt! Det här var rätt roligt, jag känner mig nästan som bloggaren the Korean! Fast inte lika påläst eller på långa vägar populär.

Ta ta in Buddha

School invited us to a taekwondo-musical called “Ta ta in Buddha”. Taekwondo is the national martial arts, and all the actors were black-belts from a university club. The musical was funny and a bit sad. The Japanese girl laughed out loud a couple of times during the sad part when the “Korean” slaves were abused; that was probably because she’s Japanese though.

We weren’t allowed to take photos during the show so these are before and after-shots. Classmates and actors.

Afterwards when everyone were trying to get back from the theater by bus, our teacher let us go home by ourselves instead of herding us like the other teachers.
It was raining heavily outside and I managed to sneak onto a bus which took me to a nearby subway stop. I followed another class of chinese/mongols and their teacher and nobody seemed to notice… I always seem to run into members of the old afternoon class though, and I don’t wanna talk to them.

Here’s a treat. Or not really, I hate the video. I’d like to throw something lots of times at the girls’ stylist who always seem to dress them in very short hotpants. And the choreographer too. What’s with those hand movements anyway?
Ok, here’s the deal: the first video is from a commercial for a cell phone; the other one from a commercial for a bank card. Imagine how Swedish media and Swedish feminists would react if Swedish Handelsbanken made one like that? To whom is the commercial made for anyway? I’d say guys, Korean guys love cute girls who show off their legs.
That’s why I’m upset, not so much about the commercials but about this country. I hope it would cause a scandal in Swedish media though.

Girls’ Generation Commercial I

Girls’ Generation Commercial II

To Kumi and back

Äntligen en uppdatering; det här är lite bilder från min resa till Kumi och Kyôngsanbuk-do där två av mina systrar bor. Det är ungefär 3,5 timme dit med tåg och ca 5 timmar till en annan syster som bor i Pohang på östkusten.
På ditresan fick jag en mandarin av kvinnan som satt bredvid mig på tåget. Koreaner är riktigt vänskapliga typer, i alla fall så fort man kommer en bit utanför huvudstaden.

—

De hade permanentat håret på min systerson. Det kan ha varit för att de såg hur mycket hår jag fick av min permanent i somras, och resultatet blev ju en massa hår på en pojke som knappt hade något hår tidigare.
Ska jag vara ärlig så får jag känningar av att min äldsta syster ser honom som sin accessoar, snarare än som sitt barn. Perfekt uppträdande bland folk är ett krav, annars blir det stryk; dessutom verkar stackaren avsky permanenten och blev ledsen om man kommenterade hans hår. Han är 2,5 år nu, och hans ordförråd har blivit större och dessutom är han lite lugnare än tidigare – och mer väluppfostrad. Men det kan också ha varit på grund av att han var sjuk.

Först hörde mina systrar nämligen inte av sig. Alls. Senare ringde min syster från Pohang och berättade att systersönerna förmodligen har smittat varandra i någon förkylning, och därför hade man inte haft tid att höra av sig. Sedan bestämdes det att jag skulle åka tåg till den av systrarna vars barn hunnit bli friskt till helgen.
Så skedde dock inte, utan jag skickades helt enkelt till Kumi eftersom det låg närmast och för att familjen i Pohang var däckade i sjukdom; familjen i Kumi var bara förkylda. Moa skickas alltså till en förkyld familj med en unge som springer runt och snörvlar, och tafsar på allt han kommer åt.
På lördagen åkte dessutom familjen minus jag till sjukhuset av någon anledning. Hm…

Systersonen äter musslor. Hans pappa äter också, medan de väntar på att den riktiga lunchen ska bli färdig. Jag förstod inte riktigt logiken i att äta något medan mina två systrar slavade iväg i köket, men det måste vara skönt att vara kille i Korea om man inte vill hjälpa till med hushållssysslor. För det behöver man inte.
Min svågers bidrag till det hela var att lämna efter sig en hög med musselskal och ropa: “Nu kommer maten, kom och sätt er!” när mina systrar äntligen kämpat färdigt med lunchen. Najs. Om min pappa hade försökt göra det hemma så hade han nog hänvisats till soffan och en luftdiet.

Shabu-shabu

I den här familjen är ingen av oss lika varandra, allra minst systrarna. I vanliga fall kanske man skulle bli orolig att adoptionsbyrån tog fel familj när de letade upp dem, eller av någon annan anledning oroa sig (the Truman show anyone?).
Min äldsta syster till vänster har gift upp sig och hennes man jobbar på LG electronics. Min syster till höger jobbar som underhuggare/sekreterare på ett företag samt slavar lite allmänt hos min äldsta syster som hon bor hos. Gissa vem som diskade efter maten?

I sedvanlig ordning skickade min äldsta syster ut oss yngre systrar för en “shoppingrunda”. Eftersom ingen av oss egentligen behövde köpa något, så gissar jag att det vara var en ursäkt för att kärnfamiljen vill vara ifred lite. Däremot gick det bättre att umgås den här gången eftersom min koreanska har blivit bättre. Men vi har fortfarande inga gemensamma intressen att prata om, vilket försvårar den sociala delen. Man kan ju inte prata om skola, jobb och väder i flera timmar. Eller, jag ställde frågorna och min syster svarade på dem.

Ett café i Kumi där de hade prinsesstema på allt. Det var bara killar som jobbade där, och bara tjejer som var gäster. Not really my cup of tea, däremot var téet väldigt gott.

Sammanfattning: jag gillar koreanska “landsbygden” mer än huvudstaden. Alla är mindre stressade och mer snälla, och dialekten är mer eller mindre förståelig.

Moa flyttar…

…den 30 november flyttar jag ut ur InKas där jag bor nu, till Seokgye där Yasmine och en korean delar lägenhet. Jag kommer att bo med dem, närmare skolan, i ett eget rum – med plats för en människa till på golvet. Och lägenhetsnumret är exakt samma som lägenheten hemma i Stockholm.

På torsdag och fredag har jag midterms. Torsdagen ägnas åt muntliga sådana och på fredagen blir det “allt det andra” plus en muntlig intervju med en lärare.
Så bilduppdateringen får vänta lite.

Jag och en japanska gick med alla kineser minus två (plus en extra från en annan klass) för att äta kamcha-tang. Även kallad “potatisgryta” eftersom den goda grytan, fylld med kött och grönsaker, även ska innehålla potatis – enligt alla reklambilder som hängde på restaurangens väggar, men av någon anledning uteblev potatisen. Skumt…
Dessutom fick vi sitta på golvet, dock med kuddar under rumpan. Och äta med pinnar. Jag fick beröm för mina golvsittande färdigheter, och även för att jag kunde äta med pinnar (svensk som jag är).

Efteråt gick några av oss till DaVinci Coffee och pluggade inför våra midterms. Det är den sista bilden som gör stället mest rättvisa ljusmässigt sätt, och jag gillar caféet eftersom det oftast är rätt lugnt och de bara spelar musik på låg volym – och gärna pianomusik.
Jag ville ha iste med citron men fick vanligt te för att jag är en klant. Som också var jättegott. Och efter att jag druckit upp allt, hällde jag kallt vatten i koppen så att jag fick mitt iste.
Något väldigt positivt med Korea är att man kan sitta på samma café och plugga i timmar utan att bli utsjasad. På vissa ställen är det också okej att ta med sig egna ätbara saker in, inom en viss gräns.

Peppero-day är antågande, den 11/11 är det dags eftersom ettorna ser ut som – peppero. Och det är en helt och hållet påhittad dag av företaget som tillverkar Peppero, lite som alla hjärtans dag och ungefär lika kommersiellt också. Askarna på bilden är ungefär 30cm i längd men jag är rätt kass på ögonmått. Min sambo hälsade att han gärna ville ha den största och dyraste jag kunde hitta.

Kära vän

Jag har så smått börjat inse att jag gillar Katrin Zytomierska. I alla fall hennes blogg, där man slipper den jobbiga rösten – men den kvinnan är ju sjukt rolig faktiskt, varför har jag inte förstått det förrän nu? Kanske för att jag bara sett henne i Idol – Eftersnack tidigare, och då får man ju lyssna på henne också…

Jag läste att hon skulle ha barn med Bingo Rimér, och hade väl så många åsikter man kan om något man inte vet nånting om och egentligen borde skita i. Att det säkert skulle bli en intressant unge av det hela, över parbildningen överhuvud taget. Ett par sekunder innan visste jag knappt vilka människorna var och plötsligt har jag åsikter om dem, hur sjukt är inte det? Men ändå väldigt vanligt.
Nu tycker jag i och för sig att hennes blogg är jätterolig. Jag är fast.

The ultimate social experiment

Vi går tillbaka till den gamla varianten med bild först – text sedan.
Imorgon har jag lektion igen, det är inget vanligt förekommande för koreaner men vår skola schabblade till det med vårt schema så vi missade en veckas lektioner. Det tas igen genom en lördagslektion samt en obligatorisk “taekwondo-musikal” efteråt. Förmodligen blir det taekwondouppvisning till musik.

Det här är en lite snabb uppdatering av veckorna som gått. Alltså åt vi inte båda efterrätterna, gatumat och bowlade på en och samma kväll, riktigt så roliga var vi inte. Vi åt faktiskt bara en av efterrätterna, och bowlade. Den andra kvällen åt vi gatumat och sedan tårta.

Först lite bilder från vårt klassrum: hälften av klassen består utav rätt unga kineser och de gillar att sova. Killen som inte sover är lite äldre, och hans hobby är att dricka alkohol. Det handlade hans “Min hobby”-presentation om.
Tjejerna är en kinesiska och en taiwanesiska, båda höjer genomsnittsåldern i klassen lite.

Grönt te-latte. Gott och dyrt (30 kr). Jag har fastnat för grönt te och “lemonade” som i princip är kall citronte, serveras ibland med iskross.

—

Koreansk gatumat, man måste älska den! Små gatustånd som drivs av koreanska tanter och som säljer god och tveksamt nyttig mat i stora kvantiteter, för en riktigt billig peng. Allt från “twigim” som är olika friterade grönsaker eller räkor, till “kimbap” som är koreanska sushirullar fyllda med ägg, spenat, morot – till min favorit: koreansk korv, sundae!

Moa mumsar koreansk nudelkorv. I bakgrunden ser ni till vänster små rullar “kimbap” och till höger ett berg av “twigim”.

Samantha gör slut på twigim-on-stick

Samantha tog oss till ett ställe som säljer riktigt goda tårtor. Det är överraskande svårt att få tag på i det här landet, men dessa smakade exakt som mammas jordgubbstårta. Och en banan- och chokladvariant också.
Dessutom pratar ägaren engelska och sist jag var där fick jag en “pumpkin tarte” (sista bilden) helt gratis! “Service” kallas det i Korea, när man får saker på köpet. Idag fick jag till exempel ett mini-paket kimchi fasttejpat på det stora kimchipaketet som jag köpte. Två olika sorters service, och jag gillar dem båda!

Allt i Korea är till för att delas, det gillar jag med det här landet. Den här efterrätten med choklad-banan-maräng var stor nog att dela på tre eller fyra personer, för ca 6000KRW.

-Moa: Åh Yaz, vad hade du tänkt göra med den där vattenmelonen?

-Yaz: Det är ingen vattenmelon, din dumsnut – det är ett bowlingklot. STRIKE!

Bilden är från andra omgången; den första omgången vanns av Yaz med mig och Alex som tvåor. Omgången på bilden vanns av både Alex (nummer 1) och Samantha (nummer 3), vilket betyder att jag (nummer 2) var den enda som inte vann alls.

Övrigt: När koreaner gillar något, så gillar de verkligen till 100%. Det här är konserverad tonfisk-avdelningen i snabbköpet. Den är ungefär lika stor som spam-avdelningen bredvid.

—

Jag funderar på att göra ett inlägg om “the ultimate social experiment” eller dylikt. Men det kommer få stark varning för patriotism, lite rasism och starka fördomar. Så istället bakar jag in det i det här inlägget.

Idén fick jag när jag var och joggade på löparbanan i våra hoods. Jag gillar att jogga på kvällen, men det är jag inte ensam om – dussintals små koreanska tanter och unga tjejer samt en gubbe på cykel hade fått samma idé.
Gemensamt för alla utom gubben på cykeln, är att man går. Vissa i snabb promenadtakt samtidigt som de svänger armarna fortare än benen rör sig, medan andra helt enkelt promenerar. Majoriteten, förutom några unga tjejer i högklackat, har på sig riktigt seriösa träningsset.
Jag börjar jogga. Efter ett par varv märker jag att flera andra också börjar jogga, mest unga tjejer i munkjackor. En av tanterna börjar gå baklänges, eftersom det tydligen ska förbränna mer fett på något sätt. Och när flera andra snart börjar göra samma sak, får Moa en “Monkey see, monkey do“-uppenbarelse.
Och börjar springa. Baklänges.

Det är nu vi kommer till den lite smått rasistiska delen, så jag hoppas att dem som känner mig inte förvandlas till upprörda netizens utan istället tänker “Men det är Moa, hon brukar kategorisera ihop hela folkslag men menar inget illa med det/menar det egentligen inte”.
Men jag fick lite samma vibbar som jag fick med mongolerna i kvällsklassen, dem som upprepade vad läraren sade fast med en sjukt hög ljudnivå som låg på 110% av en vanlig människas; ibland tänker jag att det måste vara ett rätt lätt jobb att vara diktator i Asien.

Grupptryck och allt annat är ju en bra förklaring, precis som koreaners uppenbara förkärlek till grupptillhörighet hellre än individualism. Och jag själv blev ju påverkad av tanten som började gå baklänges.
Men nu när jag insett att man kan få koreaner att göra riktigt roliga saker in the name of grupptillhörighet, exempelvis så började en del av koreanerna att stretcha när jag gjorde det även om de förmodligen inte visste varför. Så blir jag liksom lite nyfiken; vad mer kan man få dem att göra? Förutom att kasta molotov-coctails eller få kvinnorna att hårdpermanenta sitt hår, för det verkar de ju kunna själva.
Bara i staden där jag bor, har jag 12 miljoner koreaner och dessutom en närliggande löparbana att prova liknande försök på. Tips mottages gärna!

—

Jag måste nästan tillägga, att även om det inte var en överväldigande majoritet som gjorde det så har det varje gång jag joggat varit folk som “härmar” det man gör. När jag och Yaz joggade till exempel, så var det ingen som rörde sig snabbare än i promenadtakt innan vi satte fart på benen. Efter det ökade antalet något, men inte så att det var 90% direkt utan vanligtvis kanske max 20-15% ligger närmare sanningen.
Så att inte göra det här tillägget, hade fått det att låta som om koreaner är ena riktiga korkskallar som inte kan tänka själva.
Men det såg väldigt roligt ut och jag räknade till nästan mellan fem och tio koreaner som i omgångar försökte springa baklänges.

Rolighetsteorin

Välkommen till en roligare trappa

 

Present från sambon och DN.