Hallå där

Hej,

Det här var by far den längsta bloggpausen någonsin. Var tog tiden vägen egentligen?

Jag har blivit lite äldre. Skaffat LinkedIn. Byggt mer muskler, bättre kondition, gått ner i vikt (lite grann) och jobbar på snygga tvättbrädan. Börjat lyssna på SR, kollar på Shark Tank ibland och i ett försök att bota min geografiska analfabetism har jag börjat spela detta spel: http://travelpod.com/traveler-iq. Och det går faktiskt förvånande bra!

Ibland tränar jag på SATS Medborgarplatsen. De flesta tjejer och några killar där har tajts.  Till och med jag har skaffat träningstajts så att jag ska smälta in, men det känns ärligt talat lite naket fast ändå bra när man inte orkar raka benen (jag rakar fortfarande inte benen på vintern, behöver den extra värmen).

Jag har ingen hund eller katt längre utan bara bilder kvar. Vi har sålt vårt barndomshem, fast efter många vänder byggde föräldrarna ett mindre hus på granntomten som vi äger.

Och ni då? Vad har hänt med bloggläsarna?

20121222_151959Första måltiden i Korea dec 2012: Dolsot Bibimbap~~ på Incheons flygplats där min äldsta syster med familj mötte oss när vi landade. Kändes surrealistiskt men samtidigt ganska skönt. Alla mådde bra och sedan berättade lillebror att han skulle åka till USA och jobba som kampsportsinstruktör. Om 4 dagar typ. När jag var där 2009 och precis hunnit landa berättade han att han blivit inkallad för värnpliktstjänstgöring 2 dagar senare. Nu är han i Indonesien och lär deras armé koreansk kampsport.

Julbord m. jobbet

image

image

image

Skaldjur

Att söka rötter – hålla kontakten

Nu tänkte jag gå lite närmare in på det där med att hålla kontakten; de praktiska detaljerna. Eller distansförhållande extreme som jag kallade det i det förra inlägget

Innan man träffas för första gången brukar det förekomma en hel del mail-eller brevutbyte. Mina brev översattes till en början av den koreanska adoptionsbyrån men det blev rätt outhärdligt i längden. Framför allt tog det lång tid innan breven kom fram, det tog i snitt 3 månader för brevet att anlända hos min biologiska familj. Och 3 månader är ju en evighet när man har väntat hela livet på kontakt!

Det riktiga brevskrivandet tog fart efter våra första möten i Korea. “Alla” mina brev och mail är samlade i en pärm; det blev inte så många, för efter ett par år så fick jag hjälp och jag lärde mig också tillräckligt med koreanska för att kunna skriva egna brev. Mer eller mindre förståeliga…

Och nu när jag läst igenom översättningarna och originalen som skickades till oss av adoptionsbyrån, så kan jag konstatera att en del saker inte blev utskrivna väl i översättningarna och känslan försvann.

Däremot så fanns det en fördel med att den koreanska adoptionsbyrån skickade översättningarna – de skickades som inrikes brev i Korea, med ett koreanskt kuvert och koreansk handstil. Bra om man inte vill att grannarna ska undra över de utländska breven som dimper ner i brevlådan med jämna mellanrum.

Men egentligen är jag lite emot att man ska gå via sin adoptionsbyrå. Bland annat för att en bekant har berättat hur hon upptäckt att den här icke-namngivna adoptionsorganisationen valt att inte ha med vissa delar av den enas eller den andras brev. Vi behöver ju inte gå in på vad för slags ämne det var (adoptionspolitiskt känsligt) men så gör man inte. Tycker jag. Dessutom fattar jag inte hur det kan ta 3 månader att översätta ett enda brev!

Däremot lobbar jag för att vi, adopterade, ska kunna hjälpa varandra och översätta brev och mail emellan adopterade och återfunna biologiska familjen. Och nu har jag hittat en grym mix av 3 olika personer som kan tänka sig att utföra arbetet. En adopterad med erfarenhet inom området – jag. Mina koreanskakunskaper tycker jag är synnerligen bristfälliga så därför: en koreansk invandrare, uppvuxen i både Sverige och Korea med båda språken och båda kulturerna, med tolkningserfarenhet av både biologiska familjemöten och erfarenhet av att guida koreaner. Och sedan en “svennesvensk deluxe” som förutom att vara skönt allmänbildad även har studerat koreanska både i Korea och i Sverige. Hans kunskaper i den högre formen av “skolkoreanskan” ska man icke förkasta.

Tanken är att vi ska göra det här gratis – jag förkastar nämligen tanken på att ta betalt, förutom om vi skulle få utgifter för omkostnader och liknande. Jag har hört att InKas och G.O.A.L i Korea tar inte betalt för sina översättnings-och tolkningsuppdrag, som sköts av volontärer. Däremot ber de om ekonomiskt bidrag eller att man bara bjuder tolken på en lunch om man kan.

Med tanke på att vi tre arbetar och studerar på heltid så kan det ta lite tid att översätta brev och mail men mitt mål är att det åtminstone ska ta kortare tid än 3 månader! Men den största fördelen vi har är nog tillgängligheten: vi bor i Sverige, så vi är ett mail eller ett telefonsamtal bort. Och vi kan ha kontakt mellan varje mail om ni vill, och vi kan och ska skicka med en lista med förklaringar av språket så att nyanserna i brevet kommer fram.

Att söka rötter

Nu tänkte jag skriva lite om det här med biologiska rötter. Att söka och att finna. Och att upprätthålla kontakten efteråt.

Det är inte fel att vara nyfiken på sina rötter. Jag har svårt att tänka mig att icke-adopterade som släktforskar, till exempel, blir ifrågasatta på samma sätt som adopterade och deras familjer. Jag älskar att lyssna på min mammas berättelser om mormors uppväxt i Sundbyberg utanför Stockholm, som på den tiden var landsbygd, eller om hur mormors föräldrar växte upp. Det är alltså levande berättelser som gått i arv i generationer. Min svärmor släktforskar dessutom “på riktigt” med allt vad det innebär: letande i databaser och kyrkböcker. Tror inte att hon fått höra annat än positiva saker om det. En adopterad jag pratade med nämnde att många adoptivföräldrar känner sig hotade i sin roll som föräldrar när deras barn börjar söka efter sina rötter.

Jag vill gärna likna hela sökandeprocessen med att skaffa ett till barn; man älskar inte det äldsta barnet mindre bara för att man skaffar ett till. Även om jag inte har några barn själv, så är det nog den närmsta förklaringen jag kan ge er. När man tänker efter så är det faktiskt en rätt bra liknelse, och det är ju lite lustigt hur rollerna mellan barn och föräldrar plötsligt blir ombytta. Barnet söker efter rötter, adoptivföräldrarna blir likt svartsjuka barn osäkra på sin ställning och på barnens kärlek. Givetvis kan inte det här appliceras på alla. Tror säkert att det här även kan gälla adoptivsyskon.

Av de adopterade koreaner som söker sina rötter finner uppskattningsvis bara 2 % av dem en fysisk släkting. Hur många som sedan lyckas upprätthålla kontakt med sagda släktingar finns det förmodligen inga siffror på. Jag tror att antalet som förlorar kontakten är väldigt stor. Tid, avstånd och språkliga skillnader – framförallt de kulturella, kan göra att kontakten så småningom dör ut. Ursäkta, men med 10 års erfarenhet inom det området kan jag säga att det inte är helt lätt, det här med kontakter. Det är som ett distansförhållande extreme. Man kan vara i olika faser i livet vilket gör att kontakten kommer och går i vågor. Under en period mer kontakt, under en period mindre.

Walter in Wonderland – edited

image

image

Min klasskompis Walter har fått ett koreanskt statligt stipendium på 3 år och kommer åka till Korea nästa vecka. Nackdelen är att han inte får lämna landet under 1 år… Efter hårt slit examinerades han häromdagen på kandidatnivå och då var hans kära klasskompis, jag, självklart där på begäran!
Nu är jag på väg hem från hans studentmottagning. En allmän beskrivning: god mat, trevligt folk, katter och Walters mamma plus en bloggkändis med pojkvän. Mer kan man inte begära!

*Edit

Walter uppskattade inte den första bilden i min lilla bildserie, så han skickade mig en Walter-approved bild istället:

En annan rolig sak som hände:
På AKF:s 25-årsjubileum stod jag och hängde rätt mycket i fotohörnet. Eller, jag blev fotad, folk fotades och jag hjälpte till att framkalla bilderna. Snabbt som blixten, med en portabel och fullkomligt urgullig liten skrivare med tillhörande fotopapper! I alla fall, jag blev flera gånger offer för “testbilder”. Ljus skulle justeras, Moa klädde ut sig i taekwondo-jacka eller blev bara random fotad hållandes saker. Typ kräftor.

I slutet av dagen lade jag ner fotona på mig i en goodiebag jag fått från Meari Travel – bildbeviset skulle undanröjas fortast möjligast! Sedan knatade jag hem och gjorde mig i ordning inför kvällens festligheter. Igår fick jag däremot för mig att papperskassen med tillhörande innehåll skulle bli en jättebra avskedspresent till Walter. Den hade ju allt! Kartor, turisthandböcker för svenniga typer och en solfjäder. Eh och sedan kläcker Walter ur sig något om fotona som han hittat i kassen. Min reaktion var “????!” och “Skämtar han och jag fattar inte eller…?!” eftersom jag inte kopplade alls. Inte alls. Tills han halade upp:

bilderna!

…ooops. Bildbeviset som skulle förstöras, eller åtminstone skickas iväg till gotländska landsbygden. Ehm. Aja. Kunde ha varit värre. Kunde ha varit nakenbilder. Kunde ha varit en riktigt het snygging som hittade dem (hejwalterjagvetattduläserdethär).

Nu tänker jag ge bilderna till min mamma när hon kommer upp – vilket hon gör på torsdag! Så nej, Walter fick inte behålla bilderna. Och min kille har inte vett att uppskatta bilder på mig, en gång gav jag honom en affisch – på mig. Aldrig sett till den sedan dess. Min mamma däremot, stal en gång en dåligt utformad ljushållare jag knåpat ihop i Korea som jag skulle ge till farmor. “Åh vad fin, den tar jag!” kvittrade hon och sedan var det inte mer med det. Sådant ska ju belönas, eller hur? Sådant gör mamma glad, bilder på favoritdottern!

Group photo


Group photo of some participants – 200 in total.

It was really fun but participants are probably feeling sleep deprived. Question: where am I?

Yesterday @ finlandshuset

image

image

image

Al trying crayfish, statistics on adoption and Stefan wearing women’s hanbok

@ entrance floor

image

image

Come and have a look… and a taste!

Finlandshuset – Kitchen

image

Chefs are working hard

Korean embassador

image

Holding speech

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.